Ohlmarks

The Skeireins Translation by Åke Ohlmarks (see bibliography for details)

Ia: ... som har vett eller som söker gud. Alla vände de sig bort, allesammans vart obrukbara. Och redän är de dråsade under dödens dom. Därför är en gemensam räddare kommen för oss alla, alla missgärningar att utplåna - han är varken lika med eller liknande vår rättfärdighet - att utge sig för oss till biot och slaktoffer åt gud och fullkomna denna värids räddning. Iohannes såg detta, planen som skulle utföras av
Ib: herren, och sade i sanning: Se, denne är guds vädur, som avtager denna mannasäd dess missgärningar. Makten ägde han väl, också utan en människas lekamen, blott med gudomligt välde, att rädda alla från diabolus tvångsvälde dock vetande att genom sådant välde av makt nödvändigheten framhävdes och ej mer rättlärdighetens plan följdes, utan han hade med nödgande utfört människornas räddning. Om nämligen, då diabauhis från begynnelsen inte nödgade människan utan förförde
Ic: och med list lockade att överträda budet - då hade det varit mot anstindigheten om herren, kommande med gudomlig makt och med våld, löst människan med nödgande och vänt henne till fromhet. Eller skulle det inte ha tyckts som om han under rättfärdighetens åsidosättande överträdde den alltifrån begynnelsen upplagda planen? Mer passande vore det då för dem, som av fri vilja förut lytt diabaulus till att överträda guds bud, att de nu på nytt av fri vilja anammade råddarens lära
Id: och föraktade dens uselhet som förut förlett dem, och upprättade sanningens erkännande till förnyelse av vandrandet i gud. Därför iklädde han sig då också en människas lekamen att varda oss en lärare i denna rättfärdighet inför gud; ty så måste han, att svara mot sin egen vishet, såväl åter inbjuda människorna med ord och verk, som också varda en förkunnare av vandrandet evangeljon. Men emedan nu vitets inskränkning ej endast för räddningen ...

IIa: ... vardande för sin tro, uppträdde han strax djärvt för den, i det han nämligen i lidandets tid efter lidandet helt öppet lät sin lekamen jordas av Josef, därmed tillkännagivande att han inte vände sig bort på grund av överhetens hotelser. Därför utpekade också räddaren alltifrån början den uppåt, till guds konungagård ledande vägen, i det han kvad: Förvisso, förvisso säger jag dig, att den som inte blir boren på nytt, han mäktar ej se guds konungagård. Med "ovanefter"
IIb: menade han emellertid den vigda och himmelska födelsen. som en andra att undergånga genom dopets bad. Men detta förstod inte Nekaudemus, emedan han just för första gången hörde det av läraren. Därför sade han: Hur mäktar en man bli boren, varande åldrad? Kan han väl gå tillbaka i sin moders våm och varda boren? Denne som ännu var okunnande och kände sin talvana och som tänkte på den lekamliga börden ur moderns våm, föll i tvivel. Det var därför han sade: "Tjur
IIc: mäktar en man, varande åldrad, bli boren? Kan han väl gå tillbaka i sin moders våni och varda boren?" Men räddaren, som såg den andres tillkoinmande berömmelse och att han komme att växa i tron, antydde honom svaret som till en ännu värande okunnande, i det han sade: Förvisso, förvisso säger jag dig, att den som inte varder boren ur vatten och ande, kan aldrig gå in i guds konungagård. Ty en nödvändighet var det och i enlighet med naturens väsen för förståendet av
IId: dopets ordning, då nämligen människan är sammansatt av olika element, av själ och av lekamen, och då det ena av dessa är synligt men det andra ett andligt - därför nämnde han, följande detta spår, på ett passande sätt också två element såsom båda tillkommande vid dopets ordning, nämligen både det synliga vattnet och den blott tänkta anden, på det att detta seende...

IIIa: ... många vatten var där, och de kom och vart döpta. Ännu var nämligen Iohannes inte lagd i sorgestuga. Men med dessa ord visade evangelisten, att beslutet angående honom nalkades målet genom Herodes ingripande. Tidigare likväl, då båda var döpande och ehvar av dem anbefallde sitt dop, råkade några i luven på varandra, då de inte visste vilkendera som skulle vara den större. Därav vart en stridsfråga mellan
IIIb: Iohannes disciplar och iudaierna om reningen. Emedan ävenledes redan bruket med lekamens reningar var avskaffat [o]ch den inför gud gällande reningen var påbjuden, så skulle de inte längre bef lita sig ani att iakttaga de iudaiska överrinnandena och dagliga tvagningarna, utan lystra till Iohannes, evangeljons förelöpare. Men också herren var där, och han förkunnade det andliga dopet; därav vart alldeles i sin ordning en stridsfråga om reningen. Ty vitet stadgade för en av de oavsiktliga missgärningarna såsom bud
IIIc: askan av en utanför boplatsen bränd kalv; sedan åter att man skulle varpa denna i reiit vatten och beströ den med hyssopo och röd ull, som det skickade sig för dem som ville glömma. Iohannes förkunnade ångerns dop och utlovade syndernas förlåtande åt dem som i enfald omvände sig; men herren gav till syndernas förlåtande även den vigde andens gåva, i det han ock förlånade dem att varda konungagårdens söner.
IIId: Sålunda torde Iohannes dop ligga mitt emellan de båda andra, i det det sträckte sig ut över viteta rening men var mycket ringare än evangeljons dop. Uppenbarligen lär han oss detta med orden: Nåja, jag döper eder i vatten, men den efter mig är gångande, han är kraftigare än jag ; honom är jag inte värd att knäböjande tillbinda hans skos läderrem. Han skall döpa eder i vigd ande. Nu alltså efter rättesnöret ...

IVa: Den fägnaden min uppfylles nu. Denne måste växa men jag minska. Därför alltså till sina disciplar, som sökte svar över reningen hos iudaierna och sade till honom: Rabbei, den som var med dig hinsides Iaurdanus och som du vittnade om, se, han döper och alla är gångande till honom. Då de nu ännu var okunniga ifråga om räddaren, därför lär han dem, sägande: "Denne måste växa men jag minska." Ty planen med honom var
IVb: brukbar endast för en liten tid och övervantrardade dem, förberedande de döptas själar, till evangeljons förkunnelse. Men herrens lära började från ludnia och växte ut över hela Midgård, överallt tilltagande intill denna stund och ökande sig, ledande alla människor till guds kunskap. Därför kungjorde han också, förblivande tydlig, strålglansens herrn väldighet sägande: Den ovanefter kommande är över alla. Icke att han den ovan varande tillkännagivit utan vidare, utan han antydde
IVc: också hans storhets makt såsom sådan, det han betecknade honom såväl såsom himlaboren som ock den ovanifrån kommande, sig själv åter såsom jordbaren och från jorden talande, emedan han till sin natur var en människa. Antingen han nu var en vigd eller en profet och omvittnade rättfärdigheten, så var han dock från jorden och talade utifrån sitt förstånds väsen. Men den från himmelen kommande, om han också tycktes vara i lekamen, så är han dock över alla, och det han såg och hörde, detta omvittnar han, och dock anammar ingen enda hans vittnesbörd. Och om han också
IVd: kom från himmelen till jorden enligt planen för människorna, så var han dock ingalunda jordisk, ännu talande utifrån jorden, utan såsom himlaboren meddelande det förborgade han sett och hört hos fadern. Detta hade påpekats av Iohannes ej blott därför, att han så måtte kungöra herrens storhet, utan för att klandra och fördöma Sabaillius och Markaillus gudlösa strid, vilka dristar sig att beteckna fadern och sonen som en enda person. Men en annan (är) anden den vigde ...

Va: ... äran åt fadern, bidar han för varje verk ett påbud. Men att han nu (betecknade) den ene som älskande, den andre som älskad, den ene som anvisande. den andre såsom efterhärmande dennes verk - detta betecknade han alltså emedan han visste om dessa tillkommande mäns villolära, på det man så måtte lära att bekänna två olika personer, faderns och sonens, och ej eftersäga de andja. Och i denna avsikt brukade han ett tydligt
Vb: ord och sade: Ty såsom fadern uppreser döda och får dem att leva, så får ock sonen dem att leva, han vill. på det att han, som genom egen vilja och genom egen makt efterhärrnade honom, som förut lovat att göra de döda levande, så kunde tillrättavisa de otroendes tvistsjuka och vederlägga (dem sålunda): Ej heller dömer fadern någon, utan alla domar gav han sonen. Om han nu enligt Sabaillius lära varit en och samma, blott betecknad med olika namn, hur mäktade
Vc: en och samme både att döma och icke döma? Betecknar då ej redan namnens förändring olikheten av två personer och än vidare framhållandet av verkandet, den ene nämligen såsom dömande ingen enda, endast en som överflyttar dömandets välde på sonen? Och Iesus, som av fadern anammar äran och efter hans vilja utövar all dom: För att alla må hedra sonen som de är hedrande fadern. Nu borde vi alla inför en sådan och så bjärt uppgift bringa den oborne gud
Vd: ära och tillerkilana guds ensamborne son, att han är gud, på det vi må förläna envar av båda ära alltefter värdighet; ty ordet "För att alla må hedra sonen som de är hedrande fadern" - det lär oss att ej ge samma utan liknande ära. Också räddaren själv sade beträffande sina disciplar bedjande till fadern: Att du utsände mig och älskade dem som du älskade mig. Icke samma kärlek utan en liknande betecknar han med detta. På samma sätt ...

VIa: ... vart nödvändigt dennes förkunnelse obekantare, som han ju själv säger: "Denne måste växa men jag minska." Emedan de nu, hörande Iohannes för en liten tid, tycktes tro men efter kort tid åter lämnade saken åt glömskan, därför erinrar han dem träffande, i det han är sägande: Denne var det brinnande och lysande blosset, och ni ville glädjas till en tid i hans ljus. Men jag har ett vittnesbörd större än
VIb: Iohannes, ty de verk fadern gav mig att göra, de gärningar jag gör, vittnar om mig att fadern utsände mig. Den andre tycktes nämligen, avläggande vittnesbörd med mänskliga ord, uppväckta tvivel; om han också var sannfärdig verkade han det bland de okunnande. Men faderns vittnesbörd, genom sonens verk helt upphöjt över Iohannes förkunnande utifrån mänsklighet, mäktar ge er en obestridlig kunskap. Ty varje av människor anammat ord kan man omgestalta till något annat. Men de vigda verken
VIc: som är obestridliga avhöljer skaparens berömmelse, i det de tydligt anger att han av fadern var utsänd från himmelen. Därför säger han: Och denne fader som sände mig, han vittnar för mig. Likväl kom faderns vittnesbörd för honom olikartat och till olika tider, dels genom profeternas ord, dels genom stämman från himlen, dels ock genom undertecken. Men emedan, trots att så skett, de otroendes hjärtan blev
VId: hårdare, därför tillfogade han helt berättigat orden: Hans stämma hörde ni aldrig och hans åsyn såg ni icke, och hans ord har ni inte varande i er, ty se, denne som han sände, honom tror ni inte på. Emedan bland vännerna ingen missaktning skall inträda men några rentav hört hans stämma, andra sett hans åsyn, så säger han till dem: Rika de renhjärtade, då de varda seende gud. Och redan från nu, såsom en underpant genom ...

VIIa: ... såsom ens, som kände herrens makt och var medveten om hans välde. Och han är inte den ende, utan också Andraias, som sade: En pojke är här, som har fem levar korn och två fiskar, han vart liksom Pilippus tillrättavisad, då han varken väntade något stort eller betänkte lärarens värdighet, enligt de ord han kvad: Men vad är det för så många? Dock, syftande på deras klenmodighet
VIIb: sade herren: Ordna att männen slår sig ned. Och då var det mycket hö på denna stad ordnade de att mängden slog sig ned, fem tusenden män utom kvinnor och barn, vilka slog sig ned som till en väldig nattamat. Fastän intet mer var för handen utom de fem brödlevarna och de två fiskarna, som han vid anammandet och tackandet välsignade, tillfredsställde han dem med så mycken föda att han ej blott gav dem nödtorftens mättnad
VIIc: utan långt mer. Sedan mängden ätit vart av brödlevarna tolv fulla korgar befunna av det som lämnats kvar.Sammalunda (tog de) ock fiskarna, så mycket de ville. Ej allenast på brödlevarna visade han sålunda sin makts fullhet utan ock på fiskarna. Ty så många han ock lät dem vara, åstadkom Iesus att för envar fanns så mycket han ville ha och att i ingen måtto brist vart för mängden. Men
VIId: han tillfredsställde ännu mer sina disciplar, och de övriga minde han om att akta på, att han var densamme som under fyrtio års tid i ödemarken förplägat deras fäder. Sedan, när de vordit mätta, sade han sina disciplar: "Samla det avlevande dråset, så att intet frånkvistas!" Och så samlade de och fyllde tolv korgar med brotten av de fem levarna korn (och de två fiskarna), det som avlevde från de (ätande).

VIIIa: ... ingen lade hand på honom, I det nämligen hans vigda makt osynligt sönderdelade deras ondska ännu och ej tillät att infånga honom före tiden. När så tjänarna gick till de högsta godarna och fareisaierna, sade dessa där till dem: "Varför drog ni honom inte hit?" Tjänarna svarade: "Aldrig talade en man som den mannen." Detta
VIIIb: svar vart emellertid till anklagelse och än mer till fördömelse av deras otro. Ty de svarade dessa, som tadlade dem för att de inte dragit dit honom, utan att frukta för deras ondska som klandrade dem - ja än mer -, beundrande herrens lära menade de, att han uppenbarligen vore upphöjd över alla människor. Men till följd av sin ondska tålde dessa andra inte deras djärvhet, utan svarade dem hätskt, sägande: Månne också ni är
VIIIc: vilseförda? Se, om någon enda av dessa överhetsherrar trodde honom, eller av fareisaierna? Nej, bara denna massa som inte kan vitet: de är föraktliga. Men detta sade de i tvärvredens bitterhet, varvid de befanns lögnaktiga, detta att ingen av överhetsherrarna eller fareissaierna skulle ha trott på honom. När Neikaudaimus efter guds plan om natten kommit till honom och sedan med djärvhet inträdde för sanningen och sade till dem: Månne vårt vite dömer en man ... ?
VIIId: - änskönt dessa sade: "Ingen enda av dessa överhetsherrar trodde honom, eller av fareisaierna", utan att beakta att han just var en fareisalus och en judajernas rådsherre och en av överhetsherrarna - så fortfor han, hederkrönt bland de fördömda, att i tron på herren till anklagelse mot deras ondska tala för honom. Men de tålde ej denna anklagelse, titan svarade, sägande: Kanske också du är från Galeilaia, vad? Sök, och du ser, att (av Galeilaia uppstår ingen profet).

back